Det är så sjukt svårt att skriva om kärlek. Kärlek är vackert, ömt, fantastiskt. Det kan få en att känna sig som den lyckligaste människan som finns, det kan få skitsaker att försvinna på en sekund och allt blir så mycket finare. Det kan göra att man ser saker som ingen annan gör, i andra nänniskor och i ens omgivning, en fågels kvitter på morgonen blir vacker sång, en molnig himmel kan upplevas som en strålande sol.

Men kärlek kan vara hemskt, smärtsamt, elakt. Kärlek kan göra en så ledsen att man inte vet vad man ska göra av sig själv, den kan trycka ner en igenom botten, ner i ett sånt mörker att man inte ser vilket håll som är uppåt. Kärlek kan vara förrädiskt och kan svika en, och det sveket är värre än alla andra svek tillsammans.

Kärlek är familjeband och vänskap. Jag älskar mina föräldrar, den kärleken jag hyser för dem är så stark att jag inte kan förklara den med ord. Jag älskar mina vänner. Min bästa vän, jag skulle offra allt för henne. Jag är inte glad utan att hon är glad, jag kan inte tänka mig att leva i en värld där hon inte finns.

Kärlek kan ge en motivation som aldrig förr. Man kan gå långa vägar för en annan människas skull, man väljer bort sig själv för någon annan, sin egen vilja för att göra ens kära glad. Det kan vara vem som helst; ens förälder eller syskon, en vän eller en partner. Det spelar ingen roll.

Jag har tappat bort mig i mina egna ord nu, jag vet inte hur jkag ska fortsätta. Kärlek är kärlek och det finns inget annat som är som det. Kärlek är hit och dit och upp och ner men om en sak är jag säker; Kärlek är speciellt, unikt och väldigt underskattat.

Jag vill bara göra det enkelt, min definition är kärlek är den följande;
Love is that condition in which the happiness of another person is essential to your own.