Jag tror att det kan vara nästan precis för två år sedan jag startade min blogg. Det var en fin blogg fylld med känslor, händelser, tankar och ren skit. Men den innehöll mina minnen och dumma Lisa 15 år gammal fattade inte hur mycket hon skulle hata sig själv två år senare när hon tog bort den.
Barn kan verkligen vara dumma i huvudet eller vad säger du?

Hur som helst är jag inne i en ny period av mitt liv nu. Jag har kommit fram några kapitel och Viktor Parnebo, som förövrigt nog är den sista i världen jag trodde skulle starta en blogg, puttade mig slutligen över tröskeln. Jag kan börja om, om två år kommer det jag skriver här att vara mina minnen, jag kommer kunna se tillbaka och le åt hur jag var när jag var 17 år gammal. Kanske skratta, gråta lite, minnas.

Min poäng är; varför inte starta en ny blogg?

Det värsta som händer är väl att den skiter sig, att det rinner ut i sanden och jag lägger ner igen. Den här gången ska den iallafall finnas kvar. Så om du av någon anledning finner mitt liv särskilt intressant(vilket är högst tveksamt) så kan du ju kika in här lite då och då.
Men inte för ofta, ingen gillar en stalker...

Det var väl det. Avslutar man ett inlägg såhär? Äh, skitsamma. Det är min blogg och jag kan göra vad jag vill med den, capish? Hejdå.