Syskon har aldrig varit mitt favoritämne att prata om men jag kan ge det ett försök. Man hör alltid om de där bröderna som verkligen är oskiljaktiga, de delar intressen och har gemensamma vänner. Mitt ex och hans bror var väldigt så, även om de bråkade visste man att de älskade varandra och efter tio minuter skulle de skratta tillsammans igen. Sen är det systrarna. De pratar om problem, hjälper varandra och även om det händer att extrema cat fights utbryter så är de ändå bästa vänner direkt efter. Det är självklart inte alltid så men jag het att det finns och att det är vanligt.

Jag har en bror. Vi var bättre än bästa vänner. Vi delade rum, spelade de första datorspelen tillsammans, lekte med våra cowboys och indianer som jag minns så väl. Sedan fick jag mitt eget rum, cowboysarna hamnaee i garderoben, vi hade två datorer och fick olika intressen. Vännerna vi brukade leka med tillsammans delades upp mellan oss och den starka syskonkärleken försvann. Vi började bråka, slogs tillochmed, kan säga att jag sällan vann. Sedan dess ha det alltid varit så, det kom aldrig tillbaka.

Jag vet inte vad det beror på, varför det blev så, men jag tycker att det är väldigt synd. Jag önskar att vi pratade mer, umgicks. Det behöver inte vara mer än att sitta och kolla på en film tillsammans någon gång eller äta tillsammans när vi är ensamma hemma. Men vad ska jag göra, vi är två väldigt olika personer.

Men jag har iallafall en bror, som jag älskar väldigt mycket, och han visar att han uppskattar mig ibland, även om han kanske inte tänker på det. Jag är säker på att vi kommer ha en bra relation när vi är vuxna.

Det är nog allt jag har att säga om syskon, det är inte mycket men det är alltid något. Det får duga.